Jag har torka i hjärnan.

Det känns seriöst så. Allvarligt talat, var har den skötsamma
flickan tagit vägen, hon som alltid är klar med allt i tid och sätter
struktur högst på önskelistan? Jag har seriöst ingen aning.
Jag har noll motivation till att vara den jag varit, vill bara ha
roligt, för man kan ju lugnt säga att jag har en hel del att ta
igen. Aldrig mer sitta ensam hemma en hel helg.
Emelie har börjat ett nytt liv, och om jag ska vara ärlig:
Jag älskar det, nästan uteslutande iaf.
Det är en jävligt bra början.


GAAAH, sakna:

Ärligt talat, ibland gör det så ont att
man inte längre kan plocka upp den
lilla korven och krama honom.
Det bränner djupt i hjärtat...
I <3 Luchi.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0