rockfen

Jag har kommit igång med mitt skrivande igen. Typ. Inte här uppenbarligen, för de få människor
som faktiskt tittar in här vet med all säkerhet att inläggen inte kommer särskilt ofta. Jag har alltid
skrivit för mig själv, därför blir det väl så att det blir när jag känner för det. Detsamma gäller mitt
skrivande utanför bloggen, som sker i form av en nyligen påbörjad novell. Det var längesen jag
hade inspiration att faktiskt sätta mig ner hemma och bara skriva. Än har bara inledningen skrivits.
Det inte helt bestämt vad allt ska handla om. Jag skriver famlande, för än är det mörkt.
Men jag gillar den känslan, det blir mer spännande att skriva då. Sen om någon kommer att få läsa
det, det är en annan fråga. Just nu handlar det mest om att återupptäcka min berättande sida som
sovit så länge, och tills det att jag fått sträcka lite på mig igen så förblir texterna hemliga.
Förutom mamma och Manne då, som läser igenom varje stycke och kommer med synpunkter.


Funderar dessutom att börja (hör och häpna) en bildkurs! Har ju börjat återupptäcka även detta,
och även om det bara resulterat i en färdigt blyertsteckning och en pastellmålning som ännu inte
är klar, så känns det bra. Jag har så många idéer i huvudet, det är så mycket jag vill utveckla.
Jag har gått från att inte veta vad jag ska börja med på grund av mitt bristande intresse, till att inte
veta vad jag ska välja. Ska jag välja bildkursen, eller kanske börja spela bas som jag så länge
drömt om? Eller ska jag ta upp franskan igen kanske? Helst vill jag göra allt, men det hinns ju inte
med.


Dagarna blir ljusare och längre, och jag mår bättre än jag gjort på riktigt länge. Det känns skönt,
fast jag har på samma gång lite svårt att acceptera min lust till saker och ting nu när årsdagen
för Oskars bortgång närmar sig. Samma dag är det även ett halvår sedan min gammelmormor
lämnade oss. Onsdag den fjärde mars kommer att bli en tung dag, hur långa dagarna än har blivit.
Det blir nog inga tavlor den dagen, eller texter. Mycket tankar kommer att ta upp min tid.
Fast det är ju så det ska vara, måste vara. I ljust minne minns jag dem båda två.
Jag älskar er och saknar er obeskrivligt.