rockfen

Över lunchen så har jag ringt några samtal för att få tag på en person som jag inte visste var
han fanns. Jag gick ju på Bäckäng, och nu när det snart är ett år sedan studenten så ser jag
tillbaka på min tid där med ny distans. Någon jag särskilt minns är en lärare jag hade som är
den enda lärare som verkligen lyckats få mig självsäker, hans inflytande på mig var enormt.
När jag gick från hans lektioner var det som på moln, han hade alltid något bra att säga om en,
och än bättre, det hade alltid en GRUND. Man TRODDE på vad han sa. Det betydde så himla
mycket för mig!


Hans lektioner var som en liten ljusglimt i vardagen, att han sedan undervisade i Cambridge
som följs av ett ganska svårt prov gjorde inte saken sämre. Jag fick A i det provet, till stor del
tack vare honom för han fick mig att ta chansen från början. Jag saknar faktiskt hans ord och
lugn en hel del och jag önskar från djupet av mitt hjärta att han var min morfar eller nåt - då hade
jag kunnat träffa honom fortfarande! Få människor har fått mig att må så bra som han gjorde.
Dessa tankar har gjort att jag velat säga till honom vilken skillnad han gjorde, men på studenten
hittade jag honom inte och sedan har tiden gått...


Idag ringde jag Bäckäng, efter att ha kollat på hemsidan där hans mailadress inte längre fanns
så fick jag bekräftat vad jag misstänkte: Han har slutat. På hitta.se fanns fyra personer med
samma namn, inte vågar man ringa heller, så jag gick efter en ledtråd jag fick på Bäckäng:
Lerum. Ringde till random gymnasieskolor, nu har jag hans mailadress. Det är roligt att leka
vardagsdetektiv...


Nu ska jag skriva ett mail.