Slipknot kommer till Sverige.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kände bara att jag behövde få ur mig det.
London calling!
Satte på datorn för att maila några bilder till min lärare, och slutade på Facebook.
Kollade på bilder från min Londonresa där man kan se mig och mina Londonvänner
flumma på tågresa, dansa på metalklubb, posa i trädgården och promenera runt i
staden. Då kom den där saknaden tillbaka till mig, den som jag inte känt på ett bra
tag. Just nu vill jag bara tillbaka dit.
Den känslan får mig att fundera...
Idag fick jag hem reklam från en au-pair-fixare. Jag kanske skulle bli au-pair i London
innan jag reser någon annanstans? Tänk att vara där ett år, vad underbart det skulle vara.
Där har jag de där underbara människorna som jag vet skulle hålla kontakten med mig,
för jag kände verkligen att det klickade. Och jag saknar dem faktiskt väldigt mycket.
Jag funderar starkt på att genomföra detta också. Nu har jag mycket planer helt plötsligt.
Men allt för något gott med sig.
Jag kanske kommer att kunna hälsa på denna underbara människa närsomhelst. ^^
Du kommer inte att blekna.
"Oskar, min bästa vän- Du måste höra mig när jag pratar med dig, du måste
se mig, annars klarar jag inte av detta. Du va det bästa som fanns, det som
verkligen betydde mycket. Den ända jag kännde att som verkligen alltid ställd
upp oavsett vad. Jag visste att du skulle släppa allt som du hade i dina händer
bara för att se mig må bra. Jag fattar bara inte varför du aldrig sa ngt, varför du
inte öppnade dig för mig när du visste att jag skulle lyssnat? varför du sa allt
när det redan var försent? Jag skulle stöttat dig till hundra procent om jag bara
visste att du mådde som du mådde. ÄLSKADE Oskar Eliasson, varför tog det
slut så här? Du hade hela livet framför dig."
- Min älskade systers blogg.
Ibland verkar det som om tankarna bara återvänder oavsett vad man gör.
Jag tänker på honom varje dag, på hur det slutade. Ibland gör jag det
medvetet, för att jag vill minnas, och ibland kommer det som en blixt från
en klar himmel. Då är jag aldrig förberedd. Bara totalt utlämnad.
Jag tycker inte om denna känsla av maktlöshet, och vad den gör med mig.
Jag vill inte att folk ska se mig sårbar, för jag vill ju kunna stötta dem,
inte tvärtom. Jag önskar bara att jag fått se honom igen.
Oskar tyckte mycket om Elvis, det gör jag med. När jag lyssnar på
Elvis version av My Way så är det Oskars ansikte jag ser framför mig.
Den låten är så vacker, och vissa meningar är så träffande att jag
ibland inte vet var jag ska ta vägen.
se mig, annars klarar jag inte av detta. Du va det bästa som fanns, det som
verkligen betydde mycket. Den ända jag kännde att som verkligen alltid ställd
upp oavsett vad. Jag visste att du skulle släppa allt som du hade i dina händer
bara för att se mig må bra. Jag fattar bara inte varför du aldrig sa ngt, varför du
inte öppnade dig för mig när du visste att jag skulle lyssnat? varför du sa allt
när det redan var försent? Jag skulle stöttat dig till hundra procent om jag bara
visste att du mådde som du mådde. ÄLSKADE Oskar Eliasson, varför tog det
slut så här? Du hade hela livet framför dig."
- Min älskade systers blogg.
Ibland verkar det som om tankarna bara återvänder oavsett vad man gör.
Jag tänker på honom varje dag, på hur det slutade. Ibland gör jag det
medvetet, för att jag vill minnas, och ibland kommer det som en blixt från
en klar himmel. Då är jag aldrig förberedd. Bara totalt utlämnad.
Jag tycker inte om denna känsla av maktlöshet, och vad den gör med mig.
Jag vill inte att folk ska se mig sårbar, för jag vill ju kunna stötta dem,
inte tvärtom. Jag önskar bara att jag fått se honom igen.
Oskar tyckte mycket om Elvis, det gör jag med. När jag lyssnar på
Elvis version av My Way så är det Oskars ansikte jag ser framför mig.
Den låten är så vacker, och vissa meningar är så träffande att jag
ibland inte vet var jag ska ta vägen.
And now the end is near
So I face the final curtain
My friend, I'll say it clear
I'll state my case of which Im certain
I've lived a life thats full
I've traveled each and every highway
And more, much more than this
I did it my way
Regrets, I've had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do
And saw it through without exception
I planned each charted course
Each careful step along the byway
Oh, and more, much more than this
I did it my way
Yes, there were times, Im sure you knew
When I bit off more than I could chew
But through it all when there was doubt
I ate it up and spit it out
I faced it all and I stood tall
And did it my way
I've loved, I've laughed and cried
Ive had my fails, my share of losing
And now as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way
Oh, no, no not me
I did it my way
For what is a man, what has he got
If not himself, then he has not
To say the words he truly feels
And not the words he would reveal
The record shows I took the blows
And did it my way
The record shows I took the blows
And did it my way
So I face the final curtain
My friend, I'll say it clear
I'll state my case of which Im certain
I've lived a life thats full
I've traveled each and every highway
And more, much more than this
I did it my way
Regrets, I've had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do
And saw it through without exception
I planned each charted course
Each careful step along the byway
Oh, and more, much more than this
I did it my way
Yes, there were times, Im sure you knew
When I bit off more than I could chew
But through it all when there was doubt
I ate it up and spit it out
I faced it all and I stood tall
And did it my way
I've loved, I've laughed and cried
Ive had my fails, my share of losing
And now as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way
Oh, no, no not me
I did it my way
For what is a man, what has he got
If not himself, then he has not
To say the words he truly feels
And not the words he would reveal
The record shows I took the blows
And did it my way
The record shows I took the blows
And did it my way
Englas begravning.
Fick ett infall, fast det kanske inte riktigt är rätt ord eftersom jag velat titta på det ända sedan
jag fick reda på att det sänts på TV. Jag pratar om Englas begravning.
Jag vet att många haft invändningar och tjatat om att Englas syster ändå sjöng fult, att
hennes mamma är "dum i huvudet" som gjort dokusåpa av Englas minne, att det var
en s.k. konstig begravning osv. Och vi har alla rätt att uttrycka våra åsikter.
Jag tycker inte att det var fel att sända Englas begravning. Visst, om det hade varit
kanal 5 som sänt det så hade jag reagerat, men reklampauser mitt i begravningen.
Det hade varit fruktansvärt nedvärderande mot Englas minne, till att börja med.
Men nu var det inte kanal 5 som sände begravningen. Och det var inte dokusåpa.
De grävde inte i sentimentaliteten för att tjäna massa pengar, utan enligt min åsikt
var det respektfullt filmat utan en massa avslöjande inzoomningar med allt vad det
innebär.
Jag anser att i denna situationen så handlar det inte om vad alla oförstående personer
tycker. I detta fall handlar det om en familj som har rätt att göra vilket val de vill utifrån
den situationen de befinner sig i. Det har varit mediacirkus kring Engla, ja.
Människor har engagerat sig. Och förutom alla dem som klagat och faktiskt nedvärderat
Engla och hennes familj så har de flesta förmodligen gråtit en tår, eller i alla fall känt
sorg och ilska över att detta faktiskt kan inträffa.
Hennes familj tyckte att Engla var en alldeles fantastisk liten flicka. Och efter alla de brev
som strömmat in sen Engla dog så tycker inte jag att det är så konstigt att det blir ett stöd
för familjen att sända begravningen. Jag uppskattar att de ger oss möjlighet att ta del av
det, jag tycker att det är otroligt starkt att Englas syster och Englas vän ställer sig jämte
kistan och sjunger "My heart will go on", och jag beundrar styrkan hennes familj uppvisar.
Det krävs mod att sända en begravning såhär. Framförallt när det finns människor som
uttalar sig så fruktansvärt elakt. Jag tänker inte sticka under stol med att jag är en av dem
som stortjuter medan jag tittar på klippet. Jag grät varje gång jag läste om det i tidningen.
"Men du kände henne inte ens". Nej, men jag har väl medkänsla i kroppen.
Jag försöker ursäkta alla elaka kommentarer, men just nu, så kan jag verkligen inte det.
Tänk om det hade varit er lillasyster. Bara tanken på att det skulle hända min lillasyster
något får det att snöras ihop i halsen på mig.
Oavsett vad ni säger så sörjer jag Engla. Så är det bara.
jag fick reda på att det sänts på TV. Jag pratar om Englas begravning.
Jag vet att många haft invändningar och tjatat om att Englas syster ändå sjöng fult, att
hennes mamma är "dum i huvudet" som gjort dokusåpa av Englas minne, att det var
en s.k. konstig begravning osv. Och vi har alla rätt att uttrycka våra åsikter.
Jag tycker inte att det var fel att sända Englas begravning. Visst, om det hade varit
kanal 5 som sänt det så hade jag reagerat, men reklampauser mitt i begravningen.
Det hade varit fruktansvärt nedvärderande mot Englas minne, till att börja med.
Men nu var det inte kanal 5 som sände begravningen. Och det var inte dokusåpa.
De grävde inte i sentimentaliteten för att tjäna massa pengar, utan enligt min åsikt
var det respektfullt filmat utan en massa avslöjande inzoomningar med allt vad det
innebär.
Jag anser att i denna situationen så handlar det inte om vad alla oförstående personer
tycker. I detta fall handlar det om en familj som har rätt att göra vilket val de vill utifrån
den situationen de befinner sig i. Det har varit mediacirkus kring Engla, ja.
Människor har engagerat sig. Och förutom alla dem som klagat och faktiskt nedvärderat
Engla och hennes familj så har de flesta förmodligen gråtit en tår, eller i alla fall känt
sorg och ilska över att detta faktiskt kan inträffa.
Hennes familj tyckte att Engla var en alldeles fantastisk liten flicka. Och efter alla de brev
som strömmat in sen Engla dog så tycker inte jag att det är så konstigt att det blir ett stöd
för familjen att sända begravningen. Jag uppskattar att de ger oss möjlighet att ta del av
det, jag tycker att det är otroligt starkt att Englas syster och Englas vän ställer sig jämte
kistan och sjunger "My heart will go on", och jag beundrar styrkan hennes familj uppvisar.
Det krävs mod att sända en begravning såhär. Framförallt när det finns människor som
uttalar sig så fruktansvärt elakt. Jag tänker inte sticka under stol med att jag är en av dem
som stortjuter medan jag tittar på klippet. Jag grät varje gång jag läste om det i tidningen.
"Men du kände henne inte ens". Nej, men jag har väl medkänsla i kroppen.
Jag försöker ursäkta alla elaka kommentarer, men just nu, så kan jag verkligen inte det.
Tänk om det hade varit er lillasyster. Bara tanken på att det skulle hända min lillasyster
något får det att snöras ihop i halsen på mig.
Oavsett vad ni säger så sörjer jag Engla. Så är det bara.
"Undra på att världen ser ut som den gör, med så många
människor som orkar vara så negativa i denna svåra stund.
Förstår ni inte att ni sårar oss anhöriga oerhört med era elaka
kommentarer? Det är faktiskt synd om er!
Det är ju tur att de flesta inte tycker som ni, utan att det finns
de som ser lite ljust på att begravningen sänds i tv. De förstår
att vi vill dela med oss av det enda positiva och fina i hela den
här fruktansvärda händelsen. "
-Englas mormor, aftonbladet.se
Mystisk lördag, indeed.
På lördag är jag inbjuden för att titta på Eurovision med ett gäng vänner.
Nu är jag visserligen inget megafan av schlager, men denna kväll har en liten
knorr: Vi har alla fått varsin schlagerartist som vi måste klä ut oss till, annars
får vi inte komma.
Trots mitt bristande intresse för Eurovision så kan jag inte hjälpa att jag blir
barnsligt förtjust av att tänka på denna kväll. Vilken artist jag fått? Det är hemligt.
Vi vet alltså inte om vad de andra ska komma som.
Enligt mig har jag fått den allra värsta, vilket är lite komiskt med tanke på att de
som bestämt detta antagligen inte vet om min motvilja.
Men jag antar att det blir roligare så, och jag ska fullkomligt hänge mig åt uppgiften.
Bilder kommer upp här efter lördagkvällen, kan jag lova.
Change of heart.
Sitter här och nojar över framtiden, både den som befinner sig långt bort och den som
befinner sig bara ett par minuter framåt. För jag blir så paralyserad av att tänka på framtiden
ibland, att jag för en stund/dag inte kan förmå mig att göra allt det där som jag borde.
Jag borde städa mitt rum, har jag tänkt hela dagen. Nu är klockan åtta.
Smillan kommer inte att följa med till Australien, förmodligen. Och jag förstår henne fullt ut.
Men det är ändå surt, för folk påstår att de ska göra saker, de säger att de vill och att de
drömmer om det, men sedan när det väl blir allvar, då pallar de inte. Då sviker modet.
Det gör det väl för mig också, men...
Jag vill verkligen detta!
Och jag har bestämt mig.
Jag håller fast vid det.
Om ingen följer med mig till Australien, då kommer jag att åka själv.
För jag tänker inte låta mig själv tro att jag inte är tillräckligt självständig.
Om det nu stämmer att jag inte är det, så tänker jag tvinga mig själv att bli det.
Detta är mitt liv, och det blir vad jag gör det till. Detsamma gäller mig själv.
Jag tänker börja med att försöka bli ens hälften så vacker som Ayumi Hamasaki.
Wish me luck, lär behövas. ^^
Jag hittade en gammal text.
Bitar, fragment av ett minne far genom mitt huvud.
Fast egentligen kan jag inte sätta fingret på det.
Är det ett minne, eller flera?
Var det kanske i själva verket en dröm?
Underbara minnen med dess bubbliga lycka, något man inte
får ta för givet tas varje dag för givet, av miljontals människor
världen över.
Man väcks obarmhärtigt från drömmen när den krossas, plötsligt.
Man är aldrig förberedd.
Drömmen med dess föut så mjuka konturer faller plötsligt i bitar,
och avslöjar kanter vassa och hårda, ångerlösa.
Man är aldrig förberedd.
När den dröm man själv skapat inser att den inte existerar, att
den bara är just en dröm som passerat in i själens minneslund, då,
då suddas verkligheten ut för en stund.
Gränsen mellan dröm och minne blir vag, luddig.
Man är aldrig förberedd.
Förberedd på det ögonblick av total sorg som kan komma att
borra sig in i själen och lämna ärr, om man bara låter det göra det.
Om man bara låter det göra det.
Man är aldrig förberedd,
men man hämtar sig till slut.
Det är då man inser vad det är man måste göra.
Det är då man förpassar drömmen till minneslunden.
Där är den inte längre farlig, där kan den inte skada dig,
för där är den blott ett minne.
En dröm är bara farlig när du vägrar att släppa den,
trots dess tydliga svekfullhet.
En dröm som bottnar i lögner för dig själv
kommer aldrig att ge dig den frid du behöver.
Jag vill att mina drömmar ska bottna i något beständigt.
Samtidigt vill jag att de ska vara precis så långt bort att
man fortfarande strävar framåt, av instinkt.
Jag släpper min dröm nu, den som snart blir ett minne.
Jag tror att drömmar kan uppfyllas.
Jag tvivlar inte.
Och jag tar det renaste andetaget jag gjort på länge.
Det är bubblor i luften.
Studenten närmar sig.
Jag har tänkt på studenten en hel del den senaste månaden. Innan dess så såg jag fram emot
det samtidigt som jag tyckte att det var obeskrivligt läskigt. Det var mycket blandade känslor då.
Jag vet inte riktigt vad det var som ändrade sig - men något gjorde att jag började tänka på ett
annorlunda sätt. Nu blir jag bara nedstämd av att tänka på det.
Just nu symboliserar studenten dagen då jag ska säga hej då till alla de vänner jag fått på
Bäckäng. För första gången i mitt liv så har jag hittat hem, känns det som. De vänner jag har nu
finns det inga ord som beskriver tillräckligt bra, de är helt enkelt för underbara för det.
Jag har ju mina små historier bakom mig, men de nära vänner jag nu fått har fått mig att
känna att historierna inte längre spelar någon roll. Det har känts underbart.
Jag älskar dem för det, och för en miljon andra orsaker också. <3
Häromdagen kom jag till skolan, och det första jag fick reda på var att studentmössorna hade
kommit. Jag gick ju självklart och hämtade ut den, men det var ingen positiv upplevelse.
Jag provade den knappt, kollade bara så att den inte var för liten innan jag lade tillbaka den
i lådan. Gah.
Jag är inte rädd för att bli vuxen, eller för att bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv.
Jag tror verkligen att allt sådant löser sig med tiden. Men människorna! Jag har sett dem
varje dag i tre år nu, jag har kommit att älska dem villkorslöst och nu ska alla åt olika håll.
Jag vill verkligen inte förlora dem.
When no one else can understand me
When everything I do is wrong
You give me hope and consolation
You give me strength to carry on
And you're always there to lend a hand
In everything I do
That's the wonder
The wonder of you
det samtidigt som jag tyckte att det var obeskrivligt läskigt. Det var mycket blandade känslor då.
Jag vet inte riktigt vad det var som ändrade sig - men något gjorde att jag började tänka på ett
annorlunda sätt. Nu blir jag bara nedstämd av att tänka på det.
Just nu symboliserar studenten dagen då jag ska säga hej då till alla de vänner jag fått på
Bäckäng. För första gången i mitt liv så har jag hittat hem, känns det som. De vänner jag har nu
finns det inga ord som beskriver tillräckligt bra, de är helt enkelt för underbara för det.
Jag har ju mina små historier bakom mig, men de nära vänner jag nu fått har fått mig att
känna att historierna inte längre spelar någon roll. Det har känts underbart.
Jag älskar dem för det, och för en miljon andra orsaker också. <3
Häromdagen kom jag till skolan, och det första jag fick reda på var att studentmössorna hade
kommit. Jag gick ju självklart och hämtade ut den, men det var ingen positiv upplevelse.
Jag provade den knappt, kollade bara så att den inte var för liten innan jag lade tillbaka den
i lådan. Gah.
Jag är inte rädd för att bli vuxen, eller för att bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv.
Jag tror verkligen att allt sådant löser sig med tiden. Men människorna! Jag har sett dem
varje dag i tre år nu, jag har kommit att älska dem villkorslöst och nu ska alla åt olika håll.
Jag vill verkligen inte förlora dem.
When no one else can understand me
When everything I do is wrong
You give me hope and consolation
You give me strength to carry on
And you're always there to lend a hand
In everything I do
That's the wonder
The wonder of you
För Oskar.
I söndags kom jag på att mitt Cambridgeresultat släppts redan på fredagen.
Man tar reda på resultatet genom att logga in på deras hemsida med en personlig
kod som man får. Jag, däremot, hade inte fått hämta ut min kod från receptionen
i skolan, av någon konstig anledning som jag fortfarande inte förstår.
På grund av detta kunde jag inte logga in hemma, så jag låg som på nålar hela
natten, tanken på resultatet gjorde mig nervös och mina nypiercade öron gjorde
att jag inte kunde ligga som jag brukar.
Dagen efter åkte jag till skolan, nervös som få. Jag sprang direkt till receptionen,
bara för att få reda på att en lärare hämtat ut koderna, och hon är minsann inte
här idag! En extra dag kändes som en evighet att vänta, framförallt eftersom jag
inte var säker på resultatet.
Igår kom jag till skolan, hade totalt förträngt allt vad Cambrdige heter, varför vet
jag inte, men jag antar att det var nervositeten som spelade mig ett spratt.
När mina vänner påminde mig, rusade jag bort till lärarrummet, fick koden,
knappade in koden, och...
Jag fick A!
Och det kändes så underbart att jag inte kunde hejda mig, jag skrek rakt ut och
började faktiskt t.o.m. gråta. För jag gjorde det inte enbart för min egen skull, även
om det var tänkt så från början.
Provet hölls bara fyra dagar efter att Oskar dog, och jag trodde inte att jag skulle
orka. Men så kom hans ord tillbaka till mig, de var bland de sista han någonsin
yttrade till mig:
- Jag vet att det kommer att gå jättebra Emelie, du kommer att nå dina mål.
Och det var det som gjorde att jag gick dit, för om jag inte orkade göra det för mig
själv, så skulle jag i alla fall orka göra det för honom, som trodde på mig.
Det här är inte bara ett provresultat.
Jag vet inte vad som händer efter döden.
Men om han ser oss alla, så log han när jag fick resultatet.
Det vet jag.
Afro Power Dance.
Det är vad jag ska iväg på om en liten stund, ska verkligen bli grymt roligt.
Jag har länge undrat vad det är för något, bara ordet tycker jag låter sådär
härligt befriande, och det är nog ganska exakt vad jag behöver just nu.
Det i kombination med våren gör att humöret höjs avsevärt.
Idag satte jag mig på en filt i parken tillsammans med ett gäng vänner, allt
var sådär ljust och vi åt glass. Det var helt enkelt underbart.
Det var då jag kom att tänka på det - det är just precis nu som livet pågår.
Det gäller bara att inte glömma av det och bli distraherad av annat.
För jag vill njuta av mitt liv precis som det är nu, och den tanken stärks ännu
mer när jag tänker på att jag tar studenten om bara en månad.
Då kommer mitt liv förändras drastiskt, och vilken riktning det tar vet jag inte.
Jag vill inte lämna mina vänner, för de betyder så mycket för mig. Därför tänker
jag göra det mesta av min sista tid med dem, för sen kommer jag inte längre
att se dem dagligen. Vad är då bättre än att sticka iväg och träna med Petro?
Smäck, säger jag bara. <3
Jag har länge undrat vad det är för något, bara ordet tycker jag låter sådär
härligt befriande, och det är nog ganska exakt vad jag behöver just nu.
Det i kombination med våren gör att humöret höjs avsevärt.
Idag satte jag mig på en filt i parken tillsammans med ett gäng vänner, allt
var sådär ljust och vi åt glass. Det var helt enkelt underbart.
Det var då jag kom att tänka på det - det är just precis nu som livet pågår.
Det gäller bara att inte glömma av det och bli distraherad av annat.
För jag vill njuta av mitt liv precis som det är nu, och den tanken stärks ännu
mer när jag tänker på att jag tar studenten om bara en månad.
Då kommer mitt liv förändras drastiskt, och vilken riktning det tar vet jag inte.
Jag vill inte lämna mina vänner, för de betyder så mycket för mig. Därför tänker
jag göra det mesta av min sista tid med dem, för sen kommer jag inte längre
att se dem dagligen. Vad är då bättre än att sticka iväg och träna med Petro?
Smäck, säger jag bara. <3
This is my conclusion:
Don't
Tell me what's in
Tell me how to write
Don't tell me how to win
This fight
Isn't your life
It isn't your right
To take the only thing that's
mine
Proven over time
It is over your head
Don't try to read between the
Lines
Are clearly defined
"Never lose sight of
Something you believe in"
Taking in the view from the outside
Feeling like the underdog
Watching through the window I'm on the outside
Living like the underdog
I've been trying to justify you
In the end I will just defy you
To those who understand, I extend my hand
To the doubtful I demand, take me as I am
Not under your command, I know where I stand
I won't change to fit your plan, Take me as I am
As I am
Still
Running uphill
Swimming against the current
I wish I weren't so
Fucked
Feels like I'm stuck
Lost in a sea of mediocrity
Slow down,
You're thinking too much
Where is your soul?
You cannot touch
The way I
Play
Or tell me what to say
You're in the way
Of all that I believe in
Taking in the view from the outside
Feeling like the underdog
Watching through the window I'm on the outside
Living like the underdog
I've been wasting my breath on you
Open minds will descend upon you
To those who understand, I extend my hand
To the doubtful I demand, take me as I am
Not under your command, I know where I stand
I won't change to fit your plan, take me as I am
