rockfen

Men mest av allt ångrar jag att jag inte hade ett sjätte sinne som talade om för mig exakt
när du mådde dåligt. Jag hade velat vara där varje minut, varje sekund.
Jag hade gjort vadsomhelst, och det hemska är väl att du förmodligen dog utan att veta
om det. Om du bara hade talat om för oss... För helvete Oskar, varför blev det såhär?!
VARFÖR?!

Min sorg är större än mig. Jag börjar inse mer och mer hur läget verkligen är, men t.o.m.
en vecka efter att det hände så känner jag overklighetens grepp om situationen. Sjukt.
Imorrn är det en vecka sedan Oskar valde att avsluta sitt liv, en vecka sedan han försvann.
Just nu känns det som att jag inte klarar av detta, min sorg är större än mig, och så vill
allt ut på samma gång ju mer man inser att man aldrig kommer att se honom igen.
Då skapas den där spärren, det blir som känslomässiga kramper, mitt inre dras ihop och
blir till en stålklump och inga tårar kan rulla nerför mina kinder då, när jag som bäst
behöver dem. Jag klarar inte av denna typ av sorg, som är ny för mig efter alla år.
Sedan kommer stunder som dessa, då jag reduceras till ett litet barn som sitter i ett hörn,
hopkrupen med armarna tätt om benen, gungandes fram och tillbaka, som om rörelsen
själv kan häva sorgen. Fastän jag vet att den inte kan det, att det i själva verket är desperation
som driver mig till rörelse. Precis som desperationen drev Oskar till handling.
Jag vill inte ens tänka mig hans smärta, han måste mått ännu sämre än vad jag gör nu, i
detta ögonblick, och tanken på att han gjorde det smärtar outhärdligt.
Jag ser min släkt i sorg, gråt som gränsar till skrik, kramar som gränsar till ett krampaktigt
tag om livet självt, och samtidigt så är alla så otroligt starka i allt detta. Den kärlek jag
känner för dem kan inte beskrivas av ord som jag behärskar. Det skulle inte gå.

Jag kommer ihåg sista gången jag såg honom. Pappas 50-årsfest. Vi blev båda glada i hatten,
och just den kvällen existerade inget annat är umgånge, trevligt folk och musik. Korten från den
kvällen talar för sig själva. Sista gången jag talade med dig i telefon var sex dagar innan du valde
att försvinna från oss. Din röst var avspänd, trevlig, stabil, precis som du alltid var.
Precis som du alltid verkade vara, rättare sagt. Detta är inte sant, så känns det.

Jag inser mer och mer, för varje dag, att vi aldrig mer kommer att ses igen. Vi kommer inte att
festa tillsammans, som vi planerade. Du kommer aldrig mer att ringa mig igen. Jag kommer
aldrig att kunna ringa dig heller. Jag kan inte ens tala om för dig hur mycket du betydde.
Du skulle inte höra mina ord, hur mycket jag än vill det. Jag älskar dig, Oskar.
Jag har känt värre ångest, men aldrig värre sorg. Den bara växer för var dag.
Halsen värker av gråt på ett sätt som den aldrig gjort innan. Innan du försvann, visste jag inte
hur det kändes att känna obeskrivlig sorg. Ditt försvinnande tog det till en ny dimension.
Om du bara visste hur mycket jag saknar dig. Det känns som om saknaden är mäktig nog
att bringa döda tillbaka till livet, men så är det tyvärr inte. Den känns bara övermäktig, men
är inte det på det mirakulösa sätt som jag skulle önska att den var.
Du visade mig vad sorg innebär, men du gav mig också chansen att få uppleva en av de
vackraste personerna som någonsin kommer att existera. Jag vet nu, och känner djupt inom
mig, att jag har haft tur att få ha lärt känna dig den tid du spenderade på Jorden. Jag hade
inte bytt bort de minnen du gett mig mot alla pengar i världen. Ditt minne är ovärdeligt,
precis som du var.

Jag önskar att du kunde höra mig när jag säger det som jag var dum nog att inte säga
medan du var i livet: Jag älskar dig.
Om du inte hör mig, så ska jag skrika tills mina lungor kollapsar och min luft tar slut,
för det finns ingenting jag inte skulle offra just nu, i denna stund, för att du skulle få
höra precis de här orden: VI KOMMER ALLA ÄLSKA DIG TILL VÅR TIDS ÄNDE.
Och längre ändå...