rockfen

Idag är dagen som jag väntat på i nära två års tid. Det hade varit en lycklig dag.
Men fallet är ju inte som jag trodde att det skulle vara, vilket följs av åtskilliga
förvirrade känslor. Dels har vi dessa minnen som pockar på uppmärksamhet.
Sedan har vi sorgen, som lämnat mig ifred ett bra tag nu, men som också kan
räkna datum och därför kommer tillbaka lägligt och bra, kan tyckas.
Som alltid när vissa saker inte går som jag vill så tar jag min tilltro till musiken,
och det hjälper otroligt, men inte helt. Det är så mycket SAKNAD.

Jag vägrar att se tillbaka på någonting med ånger, och jag inser just nu att jag
inte är ledsen egentligen, jag känner mig bara så otroligt ensam.
Det är klart att man är ledsen för att saker och ting gick som det gick, men det
finns förmodligen en anledning till det också. Jag vet att jag om en stund kommer
att ha aktiverat mig och på så sätt underlättat allting, för jag ska till stan med min
kära Elmaze, och om ett par dagar så kommer denna dagen att ha varit, en dag
som alla andra.

Det är nog det som är det sorgliga antar jag. Detta skulle varit en speciell dag, en
gång i tiden. Nu är det bara en dag som alla andra.
Men för den sakens skull kommer jag inte att glömma någonting!