rockfen

Har så många gånger tänkt att jag ska vara sådär flitig, ni vet, uppdatera bloggen ett par gånger
varje dag med snärtiga, tänkvärda texter och välplacerade bilder. Jag vet egentligen inte om jag
vill ha en stor blogg med många läsare, men varför känner man annars ett krav att uppdatera?
Så himla dumt egentligen. Från och med nu ska jag uppdatera bara för mig, det har jag bestämt.


Har kommit på en sak. Förr i tiden blev jag så mycket bättre på kort. Inte konstigt att man aldrig
lägger upp några bilder på sig själv i denna blogg då man ser knäpp ut på i princip samtliga bilder.
Ta Facebook till exempel: Ju längre bak man klickar bland mina bilder, desto bättre ser jag ut. De
värsta bilderna är de man möts av först. Det är fruktansvärt, fruktansvärt I tell you!
Och jag som trodde att man skulle hinna bli i alla fall 40 år innan man såg sina glansdagar mattas
av, ni vet den där klyschan om 40-årskrisen. Nu menar jag inte att man inte är snygg som 40-åring.
Förhoppningsvis kommer jag att ha bättre självkänsla vid det laget. ;)


På tal om kriser så har jag en 20-årskris. Visste ni ens att de existerade? De gör faktiskt det, det är
bara det att folk inte pratar lika mycket om dem. Ni känner säkert igen den där skrämmande känslan
av att allt är nytt och okänt och helt plötsligt helt upp till er, fast när man väl fyller 20 år och precis
flyttat hemifrån så hamnar den där känslan på en helt ny nivå. Jag kände mig som ett freak när jag
första kvällen i den nya lägenheten ömsom skrattade och tyckte att allt verkade himla spännande,
ömsom grät efter lilla mamma. Jag menar, var det inte nu man skulle ha sådan koll? Jag har drömt
om denna tiden sen jag var 11 år gammal, och då såg jag världsvana Emelie, inte emotionell
bergochdalbana personifierad. Det är skumt, det där. Kanske hänger de kassa fotografierna ihop
med min lilla kris? Vi får hoppas det. Verkar som att mina glansdagar inte kommer att infinna sig på
ett tag i alla fall, men det får vara lugnt där. I teorin lever jag efter att det är bäst att ta det lugnt, att
ta det som det kommer. I praktiken? Mja, det vet jag inte riktigt...


Haha, nu jagar Albin flugor här i receptionen. Ja, alltså, labradoren Albin, inte min snart treåriga
brorson. Jag och Manne har blivit med hund nu, i alla fall verkar det så. Vi ska göra vårt bästa för att
få behålla den här underbara, stora, svarta varelsen. Han har varit hos oss i snart två veckor och har
redan en självklar plats i sängen om nätterna (läs: halva utrymmet.) En självklart plats i mitt hjärta
hade han redan för längesen, aldrig har jag blivit mer kär i en vovve än nu och Manne känner samma
sak. Det hade varit riktigt tufft att lämna tillbaka honom... Så vi får hoppas på det bästa. Lilla Babbi. <3


Nu är det äntligen lunch!